Höst igen – det blir mörkare, kallare, tyngre, men också klarare. Emellanåt. Leo Berger har lyckats fånga många bottnar med enkla ord. Han har stor närvaro i sitt uttryck, blandat med både distans och utlämnande. Mellan de dråpliga vardagseskapaderna ler man åt de varma enkla ögonblicks- beskrivningar som är lätt att känna igen sig i.


Foto: Michael Thorén

Det känns befriande med den smakfulla enkelheten han åstadkommer genom att spela allt själv. En härlig oas att vila i, långt från dagens hyperproducerade musik. Detta i tider då radioreklamen har tagit över musiken på radion, dansen och utseendet har tagit över musiken på MTV, dokusåporna har tagit över TV:n, TV:n har tagit över den fria tiden. Allt det här har Leo observerat med en självantändande fråga i bakhuvudet: Vart tog allting vägen? Det som betydde något för människor? Det som var äkta och som inte byggde på att bli kändis för en dag till vilket pris som helst? Det som inte bara var show, glam och glitter?

Detta blev ”Höst igen”!

Leo har bl.a. gått Jazzlinjen på Lunnevads Folkhögskola 1997-99, sedan började han på Musikhögskolan i Göteborg, tvåämneslinjen hösten 1999, gjorde ett avbrott 2000 då han gick Vislinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv ett år. Musikhögskolan fullföljdes aldrig.

Han har gått flera olika kurser inom jazz- och rock-musik och skrivarkurser. Här även arbetat som musikalisk handledare/kompositör på ett teaterkollo på Barnens Ö norr om Stockholm två somrar.

Han har spelat bl.a. på Göteborgskalaset, Brännö visfestival, Café Hängmatan, Göteborg, Kindstugan, Liseberg/Göteborg och på Nordens Hus, Färöarna.

Här är ett brev som Leo skickade till ELD RECORDS i tillsammans med sin demo och tänkt fonogramstödsansökan till Statens Kulturråd (inkluderat ett senare daterat förord).

Fonogramstöd
Vi sökte fonogramstöd för den här skivan. Vi fick det inte och luften gick ur mig än en gång. Skulle det någonsin bli en skiva? Bevisligen blev det ju det till slut. Vägen dit har varit lång och krokig. Men skam den som ger sig. För att få en liten aning om vem jag är och har varit, finner jag det lämpligt att bifoga /delar av/ det brev jag skrev till statens kulturråd när vi sökte fonogramstödet. Där framgår en del om alla de gånger jag stött på patrull och hur jag har tacklat det.

Leo Berger
Göteborg den 29 september 2005


Kära staten
Varför ska den här CD:n ges ut?
Låt mig först ge några relevanta personliga återblickar så ni får ett hum om vem ni har att göra med (Det är nämligen ingen slump att jag sitter här idag och söker ekonomiskt stöd för att ge ut min debutskiva, det är resultatet av en livslång process):

Atari
När jag växte upp skaffade vi på min inrådan och stora önskan en Atari-dator.
(Detta var på den tiden då Internet inte fanns och PC var en märklig förkortning som få visste vad den betydde och ännu mindre ägde någon.) Atari Falcon var den ultimata musikdatorn lovade man oss, och vi köpte till inspelningsprogrammet Cubase plus en extern SCSI-hårddisk som rymde nära på en hel gigabyte! (För en sådan måste man ha sade man oss, och detta monster på nästan en hel gigabyte skulle räcka lääänge) Det var ingen nätt summa som min far pungade ut med. Med denna utrustning skulle jag nu kunna skrida till verket och göra det jag alltid drömt om: Spela in mina egna låtar. Jag hade nämligen alltid skrivit låtar (i smyg) utan att våga framför dem för någon, och nu skulle jag äntligen få min underbara revansch.

Problemet var bara att Ataridatorn aldrig funkade. Inte som musikdator i alla fall. Skrivarprogrammen funkade, och likaså ritprogrammen, men mitt musikprogram bara strulade och strulade. Jag blev utom mig av frustration och sorg. Jag minns en gång då jag hållit på hela natten och meckat och till slut bröt samman och låg på golvet och grät: ”Hur ska jag nu kunna uttrycka mig!” (Detta låter så klart en aning patetiskt, men det är faktiskt sant). En expert tillkallades (en ”datanörd” som det hette på den tiden) och han lyckades fixa datorn så att den inte kraschade varje gång den samkördes med Cubase, och han lyckades även hitta några bortkomna audiofiler som jag trots allt lyckats spela in. Men mer än så blev det inte. Den ville aldrig göra mig den tjänsten att fungera. Och sedan dess har jag alltid haft ett ont öga till datorer och använt dom med största misstänksamhet. Ataridrömmen gick i kras, och jag tappade tron på den digitala framtiden man sa låg och väntade på mig.

Men man ska ju lära känna sin fiende som det heter, och någonstans så gav jag aldrig riktigt upp drömmen jag hade haft. Någonstans så trodde jag att jag en dag skulle sitta framför en dataskärm och lekande lätt kunna spela in mina låtar och använda MIDI och Synthesizers och en massa teknisk utrustning vars produktnamn jag skymtat i tidningen MusikerMagsinet som jag låg och läste och drömde mig bort i om kvällarna. Så när jag senare flyttade hemifrån släpade jag med den där förbannade Ataridatorn. För att inte ge upp min dröm.

SGS
Men så hände något våren 2003. Min dåvarande hyresvärd, SGS Studentbostäder, fick för sig att städa källaren och tyckte att de gjorde alla en tjänst genom att slänga allt bråte som samlades på hög därnere. Så de slängde helt enkelt skiten. Utan urskiljning. Bland skiten fanns fem flyttkartonger som tillhörde Leo Berger lägenhet 325: En med alla mina vinterkläder, två kartonger med massa böcker och pärmar, en med alla mina dagböcker, dikter, låtidéer, filmmanus, brev (jag var en jävel på att skriva brev innan Internet och mail fanns) och allt jag någonsin skrivit från det jag började skriva fram till denna domedag. Och i en flyttkartong låg Ataridatorn med dess tillbehör. Jag minns att jag tänkte kvällen innan de skulle städa ur källaren att jag skulle ta upp kartongen med allt jag skrivit till mitt rum. För säkerhets skull. Men jag var trött och kartongen var längst in i källarutrymmet under massa gamla möbler. Jag vaknade med ett ryck nästa morgon. En känsla av obehag spred sig i kroppen. Jag rusade ner till källaren. Den var gapande tom Jag rusade upp igen och ringde SGS. Det stod på lappen som de hade satt upp två veckor innan de städade ur källaren att ”…det som inte är märkt med namn, lägenhetsnummer och datum kommer att forslas bort.” Så jag tänkte mig att jag var tvungen att åka och hämta mina kartonger på något lager någonstans i utkanten av stan. Men så väl var det inte visade det sig. Allting var slängt. Renova hade hämtat alltihop med en sopbil. Jag lyckades spåra upp numret till den sopbilen men då var det var för sent, den var redan tömd.
     Jag fick min far till att köra ut mig till Renovas enorma sopberg och vi gick där och rotade lite grann på känn ett tag innan vi båda insåg att det var lönlöst.
Jag försökte stämma SGS men de propsade på att de inte hade gjort något fel då jag glömt att märka mina kartonger med datum och således kunde de ha legat där i 20 år och dammat som de mesta andra skräpet i källaren.
90 % av mitt låtmaterial och hela mitt skrivna liv brändes upp i Renovas enorma ugn. Kanske kom det till nytta för att värma upp nåt hus någonstans. Själv frös jag mycket den vintern. Det kändes som om jag förlorat en kroppsdel. En del av mig själv var för evigt borta.
Rest in peace.

(Jag skrev så klart ganska omgående en låt om händelsen. Men den blev inge bra.)

Drömmen om en CD
När jag gick i tredje ring skulle jag som alla andra göra ett specialarbete.
Jag hade det redan klart för mig innan det ens kom på tal.  ”Från idé till CD” skulle specialarbetet heta och det skulle handla om hur en CD egentligen kommer till världen. (Återigen var detta alltså på den tiden då en PC med tillhörande CD-brännare inte fanns i varje hem. Eller fanns överhuvudtaget.) Det genialiska med detta var att jag skulle stilla min nyfikenhet på det rent tekniska tillvägagångssättet samtidigt som jag äntligen skulle få spelat in några av mina låtar (vilka började bli rätt många vid det här laget). Men nu blev det inte bättre än att en till person blandade sig i mina planer och undrade om vi inte kunde göra specialarbetet tillsammans, då han själv inte kommit på något och tyckte att min idé var så bra. Feg och osäker som jag var sa jag så klart ja. Jag tänkte att jag skulle behöva hjälp i denna djungel.
     Då jag vid den tiden aldrig vågat framföra någon av mina låtar offentligt eller ens mellan de par öron som stod mig närmast, så vågade jag så klart aldrig spela in mina låtar med den här klasskamraten ständigt närvarande. Det blev några märkliga improviserade låtar (jag har kvar dem än idag om det nu skulle glädja någon) och någon CD blev det inte heller. Materialet hamnade slutligen på en DAT och därifrån skulle det brännas på CD, men det blev aldrig av då det inte fanns någon CD-brännare att tillgå. Men vi fick MVG ändå. Båda två. Vi hade ju trots allt lärt oss en del tekniskt på vägen som vikten av valet av mikrofon, lägga effekter, mixa, redigera EQ:n mm.
Men min dröm förblev ofullbordad.

Fler stories
Det finns fler liknande stories T.ex. när jag ensam försökte få tillgång till en hel studio under Fjärås simhall, för att på så sätt få tillgång till alla instrument och teknisk utrustning jag behövde för att i lugn och ro kunna spela in mina låtar. Men det blev för dyrt, och dessutom skulle en ljudtekniker närvara när jag spelade in. Blyg som jag var så var detta helt otänkbart i min värld. Eller vad jag skrev på lappen som jag la i böneurnan i Linköpings domkyrka när jag förirrat mig bort från den kör jag var med i där och gick på Lunnevads Folkhögskola på jazzlinjen och spelade sax och undrade vad det var som inte stämde. Eller vad jag skrev i brevet jag skickade till Bruce Springsteen och som returnerades med meddelandet ”adressen okänd” och som min far av någon outgrundlig anledning satt och läste vid köksbordet när jag kom hem från skolan. Eller när jag vid 25 års ålder och intagen på musikhögskolan fortfarande satt och smygskrev på låtidéer i övningsrummen, när jag istället borde öva på min saxofonläxa. Men jag tror ni har fattat poängen vid dethär laget.
Det blev aldrig någon CD, trots mina ihärdiga försök.
Men nu är jag snubblande nära. Närmare än jag någonsin har varit.

Poängen
Poängen är att jag inte givit upp min dröm. Poängen är att jag satt och skissade CD-omslag på mattelektionerna och nu sitter jag uppe på nätterna och går igenom gamla bilder som skulle kunna spegla skivans musikaliska innehåll. Den riktiga skivan. Min skiva. Min dröm. Poängen är inte att tävla, utan att komma i mål någon jävla gång också.

Leo Berger
Göteborg den 14 februari 2005


Foto: Michael Thorén