20-åriga Vanessa Liftig från
Göteborg, har sedan unga år sjungit runt om i Europa, bland
annat med Brunnsbo musikklasser vid påvens audiens i Vatikanen.
Hon har medverkat i ett antal föreställningar på GöteborgsOperan,
bland annat i en soloroll i Kristina från Duvemåla och
som en av gossarna i Trollflöjten. Vinnare av Musik Direkt med
soulbandet Bless, diverse turnéer med samma band till Norge,
Frankrike och Belgien. Foto: Michael Thorén Hösten 2004 påbörjade hon studier vid Musikhögskolan i Göteborg med inriktning komposition och sång. Vanessa har starka rötter i jazzen, och hon komponerar både elektronisk musik och akustisk musik för mindre ensembler. Dreamsville är ett electronicaprojekt hon driver tillsammans med sångerskan Mimi Terris, och det förhandlas för närvarande om skivkontrakt i England. Därtill sjunger Vanessa på första singeln Not Tonite från producenten DJ Embee’s soloalbum Tellings from Solitaria. Hennes eget soloalbum When Will is Silent kommer att släppas på Eld Records i mitten av februari 2005. Alla låtar på det kommande albumet är komponerade och arrangerade av Vanessa. Här hörs många olika influenser: klassiskt, jazz, amerikansk singer/songwritertradition och brittisk pop. Vanessas egna reflektioner över When Will Is Silent: Många säger: ”Lågmält!” och höjer ett ögonbryn. Jag blir förvånad över att det är det lågmälda som så många reagerar på och att det anses vara den mest utmanande sidan av skivan. Jag har nämligen själv alltid haft en tendens att hoppa över de ”snabba” låtarna på en skiva och sparar dem till ett annat lyssnande. Jag letar ofta efter det långsamma, harmoniska och eftertänksamma. Den drivigare motsatsen till den lågmälda musiken kräver för mig personligen ett annat slags lyssnande, eller alternativt ett dansgolv! Men när jag pysslar i mitt rum, sätter på mig min pyjamas, åker spårvagn eller promenerar, då är det nästan alltid lugn musik jag väljer. I dagens snabba vardag med allt som händer runtomkring känns det som om jag visuellt vistas i så många rum under dagen att jag behöver kunna sluta ögonen och känna den där ron som kan komma av ”lågmäld” musik. Det är därför jag inte hade en tanke på det faktum att de flesta låtar på plattan var just detta. Min tanke och förhoppning med låtarna har varit att just skapa ett rum och en sinnesstämning, gärna individuell för varje låt, som gör texten och sammanhanget rättvisa. Jag har utgått från basisterna när jag valt medmusikanter och bestämde mig ganska tidigt för att arbeta med olika människor på olika låtar. Jag började med att kontakta Viktor Furbacken på våren. Vi hade spelat ihop förut när han lirade bas med soulgruppen Bless på några spelningar och jag var övertygad om att hans spel och musikalitet skulle funka i mitt sammanhang. Vi sågs på skolan, jag hade med mig de låtar jag ville att han skulle spela på och vi drog igenom dem och kom överens om hur de kunde göras. I studion arbetade vi med att först lägga grundbas och sedan fick Victor frihet att improvisera fritt över låtarna och fylla ut där han ville. Därför är just basen ett väldigt framträdande element i många låtar, den ligger nästan som en matta över och under. I början sa’ jag och Michael till Victor: Aaa… asså…, lägg du några spår och så sorterar vi bort och väljer ut det vi vill ha sen..... Vi sorterade inte bort en enda ton. Stråkmusikanterna vet vad de håller på med. Ellen Hjalmarsson och jag har spelat mycket ihop och jag tillägnar henne alla mina glissandon. Måns Carlsson och Ingrid Andersson kände jag sen förr liksom Anni Egeciogiu och Ida Rosén. Lugna och lyhörda som få lyfte de verkligen plattan med sitt fina spel. Många av arrangemangen skrev jag för ett bra tag sen men de blev nästan som nya igen. December Star är den äldsta låten på plattan. Jag skrev den på gymnasiet inför en julkonsert och det kändes helt rätt att ha med den på plattan. Den har hängt med i några år och nu fick den på något sätt ett avslut. En sommar gick och helt plötsligt var det höst. Nu hade Michael kommit fram till att vi skulle släppa en platta efter årsskiftet. Jag fick eld i baken för jag hade planerat in en två månaders resa i Amerika som just nu mest verkade vara i vägen. Men jag satte mig med gitarren och innan jag visste ordet av hade jag tre nya låtar. Jag lät dem vila en stund och då kom texten till When Will Is Silent. En kväll kom jag hem från någon fest, tror jag - lite glad - och så tog jag fram min kamera och filmade när jag spelade, och Reefs Of Rock fick sitt debutframförande. När det blev tid att spela in den funderade jag mycket på hur jag skulle göra. Det lutade åt att bara köra den solo, men så en dag när jag satt med min vän Fredrik Hamrå i solen på gården på skolan kom det som ett infall, jag fick för mig att jag ville spela den på duo. Trummor och gitarr. Dagen då vi spelade in fanns det en märklig spänning mellan oss. Vi var nog båda på lite konstigt humör och på ett underligt sätt genomsyrade den spänningen låten. Ett glapp någonstans som snarare än att stjälpa låten, lyfte den. Fredrik stämde trummorna så fint till sången och sjöng nästan med i sitt spel. Reefs Of Rock fann sig tillrätta. Johannes Vidén och jag gick i samma klass på gymnasiet. Jag visste tack vare diktupp- läsningar och musikuppspelningar att han var något extra, men sen under följande år kom vi aldrig riktigt till att snacka musik. Vi tog studenten och det gick en sommar och lite till. Jag hade köpt en gitarr och visste väldigt lite om dess anatomi. Jag skulle byta strängar och det funkade inte (hur nu det kan vara möjligt...) men jag kom att tänka på Johannes, så jag ringde honom och han gav mig lite tips. Sen snackade vi och kom överens om att ses och musicera lite. Han kom hem till mig med sin DAT och spelade in en fantastiskt fin sång han skrivit, och jag la’ på piano och körsång. Nu var det min tur, och jag ville ha en extragitarr på All The Things You Miss...., det var lite tajt med tid och blev lite stressat, men Johannes la’ en gitarr på låten. När det se'n var dags för plattan, ville jag absolut ha med honom! Jag ringde Mattias Grönroos och Lars Källfeldt (Lade). Lade hade jag spelat med förut i jazzigare sammanhang och jag var grymt nyfiken på hur han skulle bete sig i den här musiken. Mattias hade jag hört med Jidlund kvartett, där Lade också spelar, och jag kände bara på mig att det skulle bli jäkligt gött tillsammans med dessa snubbar i studion. Och jag hade så rätt! Vi sågs en dag och satte låtarna utan nåt meck. Det fanns verkligen en positiv energi som jag tycker hörs. Liksom under arbetet med Victor jobbade vi lite med pålägg. Mattias tog upp stråken och knockade mig verkligen. Han fick lägga sitt fantastiska stråkspel över Where The In And Out Will Go, och det satte utan tvivel hela låtens sound. På A Stone To Take Home rockade Lade på som få i slutet, och det var verkligen skönt att dra upp tempot lite.När det sen kom till When Will Is Silent tänkte jag på Magnus Bokvist och Josef Kallerdahl. Jag visste att de hade spelat tillsammans förut och jag tyckte att det var skönt att arbeta med basister och trummisar som kände varandra musikaliskt. Precis som med Mattias och Lade var det hur lättarbetat som helst. Vi spelade in My Darling You och den föll liksom bara på plats. Den här musiken är nog tacksam på det sättet att jag har en väldigt tydlig struktur på hur jag tänker mig den, men inte på bekostnad på mina medmusikanters spelfrihet. Jag litar helt och fullt på deras musikalitet. Vi tar min sång och gör den till våran. Pappa Eric och mamma Josefine spelade också. Min pappa överraskade mig med tongångar jag inte hade väntat mig och som gjorde mig väldigt glad. Bara vetskapen om att de är med gör på något sätt att det finns en familjär trygghet i musiken. Den sista – och första – musikanten att berätta om är Michael Thorén. Jag kallar honom musikant för det är så det har känts när han har mixat. Han musicerar med reglar och knappar. När många av sångerna var färdiginspelade var det nästan som att vänta på julafton. Mixningen gav en helt ny dimension åt musiken. Jag satt bakom honom och pladdrade, och ”tänk om si och om så”, och han förstod precis vad jag menade. Han hör de små ljuden och nyanserna. Han värderar det lite aviga och det som skär igenom. Han kan snacka i timmar och är sjukt stressad emellanåt och klipper mitt i toner (”analogt”) som om det var en vilken vardagssyssla som helst. Jag vågar säga att Michael hör mig och min musik. Studioarbetet har varit väldigt avslappnat och folk har kommit och gjort sin grej. Vi har lyssnat, vi har tagit om från början igen, vi har tragglat ibland, vi har skrattat åt hur fint det kan bli…och sångerna har hittat hem. |